Madeleine Eriksson

Idag har jag funderat mycket på känslor och det här med att gråta. Jag är en person som faktiskt gråter ganska mycket, även om det kanske inte är så att jag visar det för speciellt många. När jag var liten grät jag bara en gång i skolan och det var när jag fick mina fingrar klämda i en dörr som dessutom låstes så det blev rejält tillplattade, alla andra barn tyckte jag grät i tid och otid, själklart grät jag när jag var hemma men annars visade jag aldrig att jag var ledsen eller sårbar. Jag kunde helt enkelt inte, idag känns det som att detta har kommit ikapp mig och vill ta ut sin rätt på mina tårar. Jag gråter inte bara för att jag är ledsen eller har ont eller så, ibland kan det komma av glädje och ibland av rädsla, men ofta så tar mina känslor sitt uttryck i just tårar. För mig är det något som är befriande i just tårar och att gråta. Senast igår grät jag för att jag såg något som var så otroligt hjärtskärande och jag kände verkligen hur ledsen jag blev när jag såg detta. Men efter att jag fått gråta lite kändes allt mycket bättre och jag kunde gå vidare med min dag. Det är underligt hur man fungerar.